Han älskar utan anledning. Han leker helt utan anledning. Han ÄR helt enkelt vad han än gör. Han överdriver ingenting. Han är öppen för allt! Han är hunden Buster. Och vi kommer att ta hand om honom den här veckan hemma hos oss.
Jag märkte igår att han just nu är den mest älskade varelsen i vårt hem. Människor inkluderade. När han leker vill jag vara med och krama och pussa honom och leka! Och det vill alla andra också.
Jag undrade varför vi var mycket mer benägna att krama, pussa och leka med den här hunden än med människorna i våra egna liv?
Till exempel, när en mänsklig vän kommer in genom dörren blir jag väldigt glad att se henne, men hoppar inte på henne, dansar inte runt henne och säger inte till henne att hon är "det sötaste som finns" varje gång jag ser henne.
Den tanken fick mig att inse att jag tror att den där vännen förmodligen skulle uppskatta samma välkomnande som jag ger hunden. Och det skulle jag också gilla.
I slutändan, vem skulle inte vilja bli välkomnad med öppna armar, ett stort leende och en ännu större kram?
Jag märker att jag ofta inte låter min naturliga spontanitet komma fram under sådana stunder. Buster har hjälpt mig att inse att jag vill leka mer, krama mer, pussa mer och bara vara mig själv – mer.
Tack så mycket, Buster.
Vi är inte särskilt annorlunda än hundar. Vi bara tror att vi är det.
Om du gillade det här inlägget, dela det gärna!
Vill du dela med dig av dina tankar? Det kan du göra här nedan.
Jivan Dios är en familjekonstellationsterapeut som bor och arbetar på engelska, franska och grekiska i Stockholm, Sverige och på Kreta i Grekland där hon erbjuder parretreater, terapi och holistisk healing.





